Dipp och depp
Världen har blivit mörkare, hotfullare och det känns som om det goda och kärleksfulla får allt mindre plats. Enligt sociala medier i varje fall. Ja, även media totalt sett.
Jag tappar Facebook mer och mer. De glädjefyllda och goda budskap jag var van vid utger idag en bråkdel i mitt flöde. Näthatare, rasister och allmänt förtryck av människor har istället tagit plats. En värld som jag finner så motsägelsefull och fel i vad som ska få finnas i mitt liv. Det gör mig nedstämd.
Samtidigt ger Facebook bekräftelse. På gott och ont. Men mest ont faktiskt. Att bli beroende av människors erkännande är farligt och det krävs en ganska kraftig ansträngning för att inse att vårt värde finns inom oss själva. Att bara få vara, utan erkännanden men ändå kunna känna att vi är värda kärlek är en svår konst. Men är i grund och botten fundamental för ett liv i harmoni. Låter det flummigt? Då kanske du ska sätta dig ner och fundera över vad det är du lägger ut på sociala medier. Dessutom, flummiga sanningar brukar oftast bli väldigt klara när röken lagt sig.
För ett år sedan blev jag arbetslös för första gången i mitt liv. Det var en förändring jag välkomnade. Trött på lastbilen och att ha ett jobb som inte gav mig någonting i utbyte mer än pengar. Jag sålde mitt hus och körde otaliga släp med prylar till tippen. Än idag vet jag inte vad jag kastade. Så jag förmodar att det inte var viktiga saker. Jag köpte en stuga som jag rev och började bygga upp på nytt. Folk trodde att jag blivit allmänt smågalen och ordet tidig demens dök upp här och var. Samtidigt flyttade min son hemifrån och jag fann mig plötsligt sittandes i en muggig stuga. Ensam.
För en månad sedan bröt jag ihop. Allt kom ifatt mig. Alla förändringar som skett hade jag förträngt utan att stanna upp och reflektera över mina känslor. Jag bara körde på. Stugan måste bli färdig. Så en frukost fann jag mig själv sittandes i en stol, bruten, vilse, gråtandes som ett litet barn undrandes över vad som händer. Ni vänner som fanns där då och fångade mig finns numera i min Friends Hall of Fame. Tack!
Jag loggar nu ut från Facebook och avinstallerar det från min mobil när jag svarat på eventuella kommentarer här. Det ger mig inte mer än avbrott i min tid. Tid som jag behöver så mycket mer till viktigare saker. Utan bekräftelse, utan kattbilder och utan kränkningar. Ett beroende jag inte längre känner mig i behov av. Jag stannar hellre i min flummiga, blommiga värld som för tillfället är lite mörk men som ljusnar allteftersom. Jag tittar till er då och då och ser så ni sköter er.
Livet går inte i repris.
Det gör Facebook.
All kärlek till er.