mulleglimtar.blogg.se

Vi söker den alla. Ibland hittar vi den, ibland hittar den oss. Vissa blir sjuka av den och andra blir friska som aldrig förr. Ibland förändrar den allt och leder till ett livslångt annorlunda tänkande och varande. Den är förlåtande, storsint och för många alldeles underbar, precis som den kan vara ett rent helvete för andra. Kärleken. Ett av människans största tillstånd. Om inte det största. Kärleken kan ju delas in i många olika skepnader. En för ditt barn, en för dina syskon, dina föräldrar och vänner. Djuren inte att förglömma. Den är obrytbar, stark och låter sig inte knäckas så lätt. Men samtidigt skör som ett tunt lättsaltat chips.  Även om många relationer mellan föräldrar, barn, syskon och vänner går i kras, så finns den där alltid. Dold, djupt rotad och bara väntar på att få blomma upp igen. Det behövs ju inte så mycket. Ett samtal. Ett brev. En vacker handling med ett fredligt budskap, så står den där, redo att gripa tag i oss igen. Kärleken.

Sedan har vi kärleken till partnern. Människan man på något oförklarligt sätt har fallit handlöst för. Som gör att man börjar tänka väldigt ologiskt, galet och plötsligt upptäcker att man befinner sig i något som närmast måste liknas vid den enda sjukdom försäkringskassan inte godkänner som sjukfrånvaro. Vi blir bombade av endorfiner, tambouriner och mazariner och gud vet allt och vi tar emot. Slukar allt. Eftersom vi mår så bra. Av kärleken. Blir sedan kärleken besvarad så är läget direkt akut. Då försvinner man från jorden. Åtminstone tycker nog vänner och familj det. Allting sätts åt sidan. Städning, mathållning och fokusering och att leva ett normalt liv blir plötsligt väldigt oviktigt. Tänk om man kunde få det på recept? Ett piller som gav samma lyckorus, samma livsbejakande. Man tog det på morgonen och sen gick man omkring och studsade hela dan som en fjantig tonåring. Förmodar att man inte fått mycket gjort då och chefen hade nog skickat en på drogtestning. Dessutom hade ju alla vardagssysslor försvunnit. Men bra, det hade man mått.

Ja, jag gillar att vara kär. Att ha en hög med cirkusartister i bröstet och ett varmt vattenfall i magen som gör att man går lite ostadigt med ett flin och ser ut som om man är arbetsbefriad med lön resten av livet. Ja, ge föremålet för min kärlek det med så vi kan dansa på stranden på en paradisö till tonerna av Demis Roussos eller Iglesias tills bergen förtvinar och haven torkar ut. Sådär romantic overkill. Samtidigt känner jag en oro. Är det verkligen möjligt att få uppleva den där passionen flera gånger i ens liv? Eller är det så som vissa självutnämnda relationsexperter säger, att man träffar en stor kärlek i sitt liv, resten är små kärlekar? Förmodar att bara jag själv kan fixa svaret på det påståendet. Vill ju tro att det lurar en explosion av bultande hjärtan runt hörnet även för mig. Igen. Som gör att jag famlar efter syrgasmasken varje gång jag tänker på henne. Som gör att jag måste gå med pulsklocka med vibrationsvarning vid rusande puls och då sätta mig ner och virka eller utföra någon annan lugnande terapi. Så jag väntar. Tålmodigt. Eller är det min lott att gå ensam genom resten av mitt liv? Att låta den förväntade kärleken till en förväntad dam ligga där, djupt slumrande på vippen att döden dö och låta en annan kärlek ta vid? Den till golfen, till resandet, till vännerna, familjen och min son? Nej, det funkar ju inte. För hur skulle det se ut om jag stod och hånglade upp min golfbag? Eller sov sked med järnsjuan? Så desperat är jag faktiskt inte. Tror jag.

Så jag bidar min tid och försöker istället förstå en annan kärlek. Den till våra medmänniskor. Aldrig förr under min levnadstid har jag känt samma oro över den som jag känner idag. Aldrig förr har jag upplevt den så tilltufsad och överkörd. Det går inte en dag utan att man översköljs av braskande rubriker om flyktingar och tiggare som borde förpassas till sina krigsherrar eller svåra fattigdom. Jag förstår inte varför. Det fokuseras mer på anledningar och konsekvenser av deras tillflykt till vårt fantastiska land, än på hur vi verkligen ska hjälpa dem. Ta bort de så kallade kriminella organisationerna som påstås leva på tiggarna. Ta bort deras vindskydd i Pildammsparken, som för övrigt nog har utsatts för större skador genom alla galna fester där. Ta bort deras läskbackar och filtar de sitter på utanför affärerna. Ta bort deras så kallade splitternya iPhones. Slutligen, samla alla på en offentlig plats, som de människor de är och se på dem. Vad ser du då? Jag ser människor som efterlever sin starkaste självbevarelsedrift. Att överleva. Om det så innebär en självkränkning som vi rika svenskar inte kan förstå och nog aldrig varit utsatta för. Så jag ger. Med både glädje och kärlek till utsatta medmänniskor. Det kan aldrig någon ta ifrån mig.