Tågtankar
Sitter på ett krängande, slitet och småcharmigt snälltåg på väg till Stockholm. Jag gillar det. Att åka tåg får pulsen att tagga ner, tankarna att ta fart och akrobattalangerna får sig en dust när man försöker göra det rätta på toa. Tankarna störs ideligen av metalliska röster som efter varje stationsstopp förkunnar att vi blir försenade på grund av spårarbete. Det gör ingenting. Jag har inte bråttom. Tiden är numera min vän.
Jag kan inte hjälpa det. Filosoferandet sätter igång omedelbart när tåget börjar rulla.
Naturligtvis handlar det om livet, om kärlek men även om döden. Att den börjar närma sig. Att jag försöker se den som en vän. Att den är lika naturlig som när du simmade omkring i din pappas pung och sedermera blev den du är idag. Tungt, jag vet. Men likväl tankar som vi alla brottas med varje dag. Så jag väljer att acceptera att den en dag kommer. Vad annars kan jag göra?
Jag sätter på lite musik i ett försök att kastrera tungsinnet. Dont Leave Me Now med Supertramp ljuder i lurarna och tankarna snubblar igång igen. Den här gången om vänskap. Om hur viktigt det är för mig att vara en god vän och paradoxalt nog, hur svårt det är att förlora en vän. Det blir ett virrvarr av tankar om förlorade kärlekar, vänner och nära som försvunnit ur mitt liv. Om saknaden. Att fått uppleva äran av att fått vara eller vara någons vän eller kärlek är stort. Jag fylls av glädje när jag tänker på alla de fantastiska människor jag har i min närhet och tacksamheten känner inga gränser.
-Hur är det fatt?
Jag rycker till och hamnar bryskt i verkligheten igen, tittar upp och ser först på handen som vilar på min arm och sedan på en äldre dams ansikte. Hon har stramt uppsatt silverfärgat hår i en knut, läsglasögonen på nästippen och en virkad mörkblå sjal över axlarna. Jag har knappt sett henne innan. Hon ser ut som hämtad ur en Harry Potter-film.
I andra handen håller hon en halv, ganska stor oskalad slanggurka som är smånafsad på.
- Jo, det är väl bra, säger jag. Varför undrar du?
- Tja, du ser lite ledsen ut.
Damen börjar sutta och nafsa på gurkan och jag måste titta ut genom fönstret då jag plötsligt skäms över mina associationer.
- Man grubblar för mycket när man åker tåg, säger jag.
- Tänk inte så mycket, ta en bit gurka och mumsa på så blir allt så mycket enklare, säger hon och plirar förtjust över nästippen.
Jag vågar inte skratta, jag vet inte om hon är ironisk eller faktiskt menar det.
- Tack, men jag tar en bit Toblerone istället och börjar öppna det lilla trekantpaketet.
-Ja gör du det din snaskpelle. Men gnäll inte sen när tänderna trillar ur skallen på dig, säger hon och tar demonstrativt en rejäl bit på gurkan.
Jag bara ler och njuter av att ha en smältande trekant av choklad och honung i munnen när tåget rullar över broarna in till världens vackraste huvudstad. Där ska jag förenas med min familj och festa loss på brorsdotterns studentskiva.
Jag mår bra.
Jag kan inte hjälpa det. Filosoferandet sätter igång omedelbart när tåget börjar rulla.
Naturligtvis handlar det om livet, om kärlek men även om döden. Att den börjar närma sig. Att jag försöker se den som en vän. Att den är lika naturlig som när du simmade omkring i din pappas pung och sedermera blev den du är idag. Tungt, jag vet. Men likväl tankar som vi alla brottas med varje dag. Så jag väljer att acceptera att den en dag kommer. Vad annars kan jag göra?
Jag sätter på lite musik i ett försök att kastrera tungsinnet. Dont Leave Me Now med Supertramp ljuder i lurarna och tankarna snubblar igång igen. Den här gången om vänskap. Om hur viktigt det är för mig att vara en god vän och paradoxalt nog, hur svårt det är att förlora en vän. Det blir ett virrvarr av tankar om förlorade kärlekar, vänner och nära som försvunnit ur mitt liv. Om saknaden. Att fått uppleva äran av att fått vara eller vara någons vän eller kärlek är stort. Jag fylls av glädje när jag tänker på alla de fantastiska människor jag har i min närhet och tacksamheten känner inga gränser.
-Hur är det fatt?
Jag rycker till och hamnar bryskt i verkligheten igen, tittar upp och ser först på handen som vilar på min arm och sedan på en äldre dams ansikte. Hon har stramt uppsatt silverfärgat hår i en knut, läsglasögonen på nästippen och en virkad mörkblå sjal över axlarna. Jag har knappt sett henne innan. Hon ser ut som hämtad ur en Harry Potter-film.
I andra handen håller hon en halv, ganska stor oskalad slanggurka som är smånafsad på.
- Jo, det är väl bra, säger jag. Varför undrar du?
- Tja, du ser lite ledsen ut.
Damen börjar sutta och nafsa på gurkan och jag måste titta ut genom fönstret då jag plötsligt skäms över mina associationer.
- Man grubblar för mycket när man åker tåg, säger jag.
- Tänk inte så mycket, ta en bit gurka och mumsa på så blir allt så mycket enklare, säger hon och plirar förtjust över nästippen.
Jag vågar inte skratta, jag vet inte om hon är ironisk eller faktiskt menar det.
- Tack, men jag tar en bit Toblerone istället och börjar öppna det lilla trekantpaketet.
-Ja gör du det din snaskpelle. Men gnäll inte sen när tänderna trillar ur skallen på dig, säger hon och tar demonstrativt en rejäl bit på gurkan.
Jag bara ler och njuter av att ha en smältande trekant av choklad och honung i munnen när tåget rullar över broarna in till världens vackraste huvudstad. Där ska jag förenas med min familj och festa loss på brorsdotterns studentskiva.
Jag mår bra.