mulleglimtar.blogg.se

 Komplex. Lider man av det så är man enligt Wikipedia smått galen. Då är jag nog heltokig. För jag har dem. En hel drös. Jag har många gånger tänkt att det är bara inbillning, de ser ju inte vad du ser ändå. Tjejerna. För det är ju på grund av dem som vi män blir lite smågalna. Eller helt jävla koko i skallen som vissa blir. Jag har väl inte hamnat där än, men vägen dit har inte varit särskilt lång emellanåt kan jag tala om.

Men smågalen, det är jag absolut. Som singelkille gäller det att alltid vara på sin vakt. Att vara redo. För att vara det måste man träna inför de värsta scenarion du kan tänka dig som kan uppstå vid det plötsliga mötet av en vacker kvinna. En av mina favoritscenarion är den när jag åker till Maxi för att handla. Naturligtvis blir jag skitnödig och måste störta in på deras äckliga toa. Man sitter där och försöker göra besöket så kort som möjligt, så att ingen behöver stå och vänta på sin tur. Naturligtvis är det också så att någon inte sett att nyckelskylten är röd och rycker i handtaget. Det är då man skäms. Man skäms eftersom man vet att personen därute som står och väntar är en skitsnygg tjej. Inbillar man sig. Det är då man förbannar att man åt ärtsoppa till lunch. Men det är också då man ler lite i triumf eftersom man tränat inför den här stunden. Så jag halar fram en flaska Armani After Shave och sprejar ut halva flaskan på toa, utan en tanke på att tjejen som väntar kanske är allergisk. Sak samma, det ska inte lukta skit från mig.

 Ett annat komplex som nog alltid följt mig är min mage. Den bara finns där. Som ett ovälkommet bihang. Som om jag svalt en basketboll som vägrar smältas av magsyran. Ibland har jag lyckats punktera den och kunnat se mig i helprofil i något skyltfönster och varit glad och stolt. För någon så stor spegel har jag inte hemma och tänker nog aldrig skaffa en. Det räcker med en som slutar i brösthöjd, därifrån och upp ser det ganska hyfsat ut. Men efter ett tag så har den där bollen fixat sig själv på något sätt och dessutom vuxit till en medicinboll. Sådär har jag hållit på i hela mitt vuxna liv. Ibland har jag skämtat till det och sagt att jag måste ju leva upp till mitt namn. Mulle. Det skulle väl se märkligt ut om jag hade sixpack med ett sånt namn? Då får man medhåll och kommentarer som ”ja det är klart att du ska ha lite mage Mulle, det klär ju dig” Dra åt helvete, tror du jag menar allvar liksom? Jag är säker på att det namnet är en förbannelse, säkerligen uttalad av den där zigenerskan vi sköt ärtor på när jag bodde på Rosengård, för alla mina kompisar som var med då är idag skitfeta. Så den får hänga med. Magen. Tills den dag jag blir vän med den. Det är först då som något man avskyr krymper, blir mindre hotfullt eftersom man inte är så fixerad vid den. Och spegeln.

 Häromveckan såg jag en dokumentär om penisar. Det var en kille i USA som hamnat framför en kiss-cam på ett överfullt baseballstadium. Ni vet när de filmar folk i publiken som hånglar och sen kablas det ut till en jumbotron, en sjukt stor tv som hänger så att alla kan se. Den här killen nöjde sig inte med lite hångel, han gick ner på knä, drog fram ringen och friade. Naturligtvis till tusentals jublande jänkare. Tjejen han friade till bara gapade och reste sig och gick därifrån, skakandes på huvudet. Ridå. Kan det finnas något mer förödmjukande? Killen blev naturligtvis helt knäckt. Tjejen gjorde därefter slut med honom. Anledningen? Han hade för liten penis. Nu snackar vi verkligen kvinnoframställt komplex! Han blev skogstokig. Han gav sig tusan på att få henne tillbaka och påbörjade en sex månaders lång resa jorden runt, sökandes efter den bästa penisförstoringen. Han testade allt. Nålstick, vakuumpumpar, hänga vikter i den, mjölkning, sköldpaddstestikellikör och knaprade piller som en knarkare. Det enda som bevisligen kunde förstora hans mandom var en operation i Korea, där de flyttade fett från buken. Då spydde han och satte sig på ett flyg hem och gav upp. Alla dessa övningar och piller under sex månader hade resulterat i en centimeter. Kortare. Den hade krympt. Men han fann sig själv i varje fall.

 Så vad gör man då? Ska man bara lalla vidare och försöka acceptera sina brister? Att man faktiskt bara är en människa trots allt. Att man inte kommer hamna på Kings omslag eller att bli damernas favoritfantasi. Det skulle möjligtvis vara att jag kan locka dem med att jag lätt matchar Fifty Shades Of Grey. Det är bara att kolla mitt hår, där finns nog fler än femtio gråa nyanser som damerna kan få leka med. Eller ska man med alla medel bekämpa en annalkande ålderdom? Plastikkirurgi, hårtransplantation och vaxa hela kroppen? Säkert en svår fråga för många, men för mig blir den enklare ju äldre jag blir. Jag satsar nog hellre på att snygga till mitt inre. Det syns ju inte i spegeln ändå.