Med glimten i örat
Jag har en ständigt återkommande fantasi. Jag hittar en gammal oljelampa som jag börjar putsa på och naturligtvis kommer det ut en blå fet gubbe med vitt pipskägg och turban. Han förklarar att han är väldigt glad över att jag släppt ut honom ur den där jävla lampan som han varit inlåst i sedan fiskarna kröp upp på land och ger mig därför tre önskningar. Av vad som helst. Att den tredje önskningen inte får vara tre önskningar till vet ju alla, så jag önskar i tur och ordning, ”normal hörsel, större snopp och ett antal hundra miljoner på banken”. Hälsa och världsfred och sånt trams får Miss Worldkandidaterna hålla på med. Att höra normalt är bra mycket viktigare. Har man dessutom en rejäl dingeling och en bank som rullar ut röda mattan bara man går förbi så är ju lyckan total. Väl?
Att höra dåligt jämför jag ofta med att inte tåla fester. Eller lagsporter. Eller matlagningskurser. Eller föreläsningar. Eller helt enkelt att umgås. Villkoren för ett lyckat samkväm, oavsett slag, ligger ju definitivt på de normalhörandes sida. Men jag brukar fixa det ganska bra ändå. Eftersom jag ljuger så bra. Både för mig själv och andra när jag skrattar trots att jag inte hörde det roliga. Man vill ju vara med, eller hur? Det blir ju så konstigt annars. Ska man sitta där som en sur staty och se ut som om det är jättesynd om en? Eller bara le lite i gipan så att de tror att man är ubercool och redan kan alla skämten som dras vid bordet? Nä, det verkar så falskt. Så jag garvar som fan när alla andra gör det. Det har jag blivit expert på. Det är nästan som att gå i skratt-terapi. Där skrattar de ju åt ingenting men mår hur bra som helst efteråt. Det jobbiga är i bilen eller bussen på väg hem, när kompisen frågar om just det där skämtet som jag skrattade så gott åt. Eftersom hon satt på toa och inte hörde mer än just mitt hysteriskt falska garv, så ville hon veta. – Äh, det var ändå för snuskigt för dina öron. Eller att jag glömt det redan. Eller att det var en hemlis vi skrattade åt. Det är nog för mig den enda gången det är legitimt att ljuga. Eller att vara falsk. Kalla det vad du vill. Det viktiga är att det räddar mig. Från isolering. Från att bli tokig på riktigt. Från att ses som något som hakade på en hemvändande rymdfärja. Från att verka onormal.
Räddningen tror alla stavas hörapparat. Det trodde jag med. När jag som sextonåring fick hörapparater tänkte jag att jag måste ge det en chans. Bara för att kolla om det var coolt på något sätt. Coolt i den meningen att jag skulle höra bättre. På den tiden hade jag en frisyr som kan liknas vid en yuccapalm, så att de skulle synas var jag inte särskilt orolig för. Vad som skrämde mig mest var brudarna. Vad skulle de tycka? I den åldern på den tiden rasade den värsta moralstriden i skallen. Sex var inte riktigt lika rumsrent i villorna i den lilla förorten jag bodde i då som det är idag. Trots den sexuella liberalismen som bröt ut på sextiotalet. Så där svassade man omkring i byn, hormonstinn som en kåt gädda och bara ville ligga. Men vetskapen om att jag hade två apparater bakom öronen, som idag kan jämföras med en kopieringsapparat i storlek, lade sordin på åtråheten för det täckta könet. Men jag dolde dem väl. Ingen visste något och konstigt nog märkte ingen någon skillnad. Inte jag heller. Förutom att man hörde missljud från moppen mycket bättre. Men talet hörde jag inte bättre. Det blev mest ett jävla surr. Som att lyssna genom två kastruller typ. Så när en tjej jag inte sett på ett tag kramade mig lite väl närgånget avslöjades jag. – Har du hörapparater? Sa hon väldigt högt. Kompisgänget som stod sidan om tystnade och tittade på mig. – Eh..ja, svarade jag. Jag skulle testa om det blev bättre men jag tycker inte det, stammade jag förläget fram. Kompisarna blev nyfikna, kom fram och ville se. – Kan man prova? – Vad små de är! (va fan?) – Hur låter det? Frågorna haglade och jag tyckte det var kul att få vara i centrum en stund. Naturligtvis fanns det idioter även då som tyckte det var skitkul att man fått två felbakade ostbågar bakom öronen och försatt inte något tillfälle till några knivhugg. Men de var få och oftast slog jag dem på käften. Mina verkliga vänner från den tiden, vilka jag fortfarande är mycket god vän med, häcklade aldrig mig. Åtminstone hörde jag aldrig något.
Så jag fann det för gott att parkera maskinerna i skrivbordslådan. Med den hörselnedsättningen jag hade då funkade saker och ting ändå ganska hyfsat. Sen kom dagen då jag blev pappa till en underbar liten grabb och kraven på god hörsel ställdes på kant av min dåvarande sambo. – Du måste ju höra när han skriker av någon anledning! Sant. Några veckor senare satt jag i soffan utrustad med de senaste apparaterna av typen all in. Med andra ord en liten snäcka med allt inbyggt och som fick plats i hörselgången. Jag blev genast testad av sambon och hennes dotter. De sprang och gömde sig i garderober, på toa och satt i köket och ropade på mig med röster som var något nerskruvade. Å hör på fan! Jag hörde dem! Plötsligt hörde jag när sambon satte sig på toa och tog papper innan hon kissat färdigt. Jo, jag hörde strilandet också. Jag hörde när de satt i köket och tisslade om min födelsepresent. Jag hörde vad grannarna skulle ha till middag och vilken ställning hon ville testa i sängkammaren. Jag hörde vad alla sa vid middagsbordet när vi hade gäster. Jag hörde när arbetskamraterna satt och snackade skit om en i hörnan i fikarummet. Men bäst av allt, jag hörde det minsta gnyende från min son i sin barnsäng. Jag var helt plötsligt en normalhörande.
Idag hör jag sämre. Även om de apparaterna jag har är de ”mest fantastiska hörapparater världen skådat och som kommer att förändra ditt liv dramatiskt”, enligt min audionom. Eller hörapparatsförsäljare kanske man ska kalla dem nuförtiden? Visst, de gör skillnad. Men långt ifrån samma skillnad jag upplevde den där underbara sommardagen -95. Orsaken stavas buller. Efter tjugo år bakom ratten i en bullrig lastbil har det vackraste i min hörsel försvunnit för evigt. Nu är det mest ett dovt brölande man hör. Oavsett vad jag lyssnar på. Ska jag överhuvudtaget höra de höga tonerna i David Gilmours magiska gitarrspel, måste jag skruva upp så att taklampan ramlar ner. Eller som när jag glömt stänga av larmet på min ultramoderna väckadödatilllivväckarklocka och står i duschen utan apparaterna när det bankar som fan på ytterdörren och det visar sig vara grannen som trodde brandvarnaren gått igång.
Fast värst är nog snabbmatshaken. Man står där i en evig kö och väntar på sin tur. Snabbmat? Det tar ju en evighet! Allt över fem minuter är skandal och borde kompenseras med tio fria meal. I veckan. I ett år. Minst. När man väl kommer fram och ska beställa så blir man bombad av en jävla massa frågor om hur man vill ha sin mat. Vad i ”Ett Whopper meal ost med extra allt minus ketchup med Cola Zero och morötter istället för era äckliga fritts” gick det fel? Men nej, alla dessa frågor man måste svara på trots min tydliga instruktion. Naturligtvis hör jag inte en enda fråga, för oftast är det en nippertippig tonårstjej med en röst som ligger två oktaver över min mammas. Lägg till en hög med skränande och slafsande människor runt omkring dina apparater, så är katastrofen ett faktum. Så jag svara ja på alla frågor. Oftast funkar det. Ibland får jag maten i en brun påse trots att jag tänkt käka där. Ibland får jag trots allt de äckliga frittarna eftersom morötterna var slut. Men jag ska inte gnälla, jag svarade ju ja.