Hyllning till husmödrar.
Det är något speciellt med mig och husmödrar på storkök. Var på ett äldreboende idag med varor till köket. Vid en kolossalt stor gryta stod hon och rörde. Hon var en sådan husmor med överarmar som mina lår och fyra hakor gemytligt vilande mot bröstet. En husmor värd namnet, en som rullar köttbullar i armhålorna och mosar potatis med en grep. "Ska han ha litta maud?", frågade hon med plirande ögon som blev kraftigt förstorade bakom de guldbågade glasögonen. "Tja, varför inte, vad vankas det?" "Biff med gratäng, sitt!" Tallriken som landar på bordet framför mig väger nog två kilo. "Nu eder du opp, så bler de hallonpaj å vaniljvisp te etterrätt". Näven som landar på min skuldra är full av omtänksamhet och genuin känsla för maud i rättan tid. Det är så vansinnigt gott, det är mat lagad på ett sätt som bara en husmor med livslång erfarenhet och kärlek till sitt yrke kan. Jag börjar bli mätt och ser att hon då och då slänger ett vakande öga först på mig och sen på tallriken. Fan, jag spricker snart. Naturligtvis äter jag upp och i samma stund som jag lägger ner besticken står det en portion hallonpaj täckt med vaniljvisp på bordet. Det är märkligt, man kan vara hur mätt som helst, men efterrätt finns det alltid plats till. Hon slår ner sin väldiga hydda med en mugg kaffe och börjar språka om lived po lanned. Jag tittar på hennes kraftiga fingrar som håller muggen och tänker på hur mycket slit de varit med om och så mycket god mat de trollat fram. Samtalet blir lättsamt och okonstlat. Som om vi känt varandra i många år. Jag kopplar på all min charm och får henne att skratta så både hakor och armar dallrar. Det är dags att bryta upp, jag tackar för mig och ger henne en kram. "Var satte du grajorna?" "De står på en pall utanför, dörren är för smal så den går inte in. Ska jag bära in det till dig?" "Nä fan, det tar jag sen". Pallen väger nära trehundra kilo och även om jag känner att jag håller på att spricka så sprättar jag upp den och börjar bära in. Det gäller att hålla sig väl med husmor.