mulleglimtar.blogg.se

  

Orden träffar mig lika klockrent i bröstet varje gång jag tänker på dem. Trots att det nu är fjorton år sedan. Ganska precis. Mycket av vad som hände vid vår separation har dimmats bort och det är jag väl egentligen tacksam för. Vem vill minnas hårda ord och kalla tårar? Men ibland bubblar vissa fragment upp som en fis i ett bad och efterlämnar en oangenäm känsla som väcker vissa saker till liv igen. Saker som borde vara strukna ur min skalle för längesedan. Saker som både jag och mitt ex mådde skit av. Men de blir färre och färre. De där fisbubblorna.

När jag blev ensamstående pappa till en son på sex år, blev jag först ganska handfallen. Det var ju första gången. Plötsligt var allt jag gjorde så mycket viktigare. Innan kunde man låta ansvaret fördelas på två föräldrar, men nu stod jag där, ensam med en liten pojke vars personlighet jag skulle få vara med och forma. Det måste vara det viktigaste uppdrag en man någonsin kan få. Att guida, knuffa och uppmuntra honom i rätt riktning. Både moraliskt och känslomässigt. För mig blev det inte så konstigt eller svårt. Visst, när hormonerna började vakna till liv i honom så hade vi ju våra små strider. Som när han kom hem målad som Marilyn Manson och hade slitit sönder sina nya jeans. Som när hans rum plötsligt fylldes med DeathMetal-musik och väggarna med posters föreställande monster  fick blomman i hans fönster att vissna och när golvet plötsligt blev ett klädtrampat golv. Då började man undra om man gjort något fel. Vad jag gjorde då har jag hört från vissa håll att man inte ska göra. Jag sökte upp en referens. En som kunde få mig att förstå hans resa som han just påbörjat. Mig själv. De säger att den tiden man bäst minns i sitt liv är tonåren. Jag är benägen att hålla med. Det jag kom fram till var att min sons beteende inte var något annat än sökande efter tillhörighet. Det vi alla sökte som tonåringar. Dessutom bleknade hans eskapader jämfört med mina i den åldern och att min mamma nog skämde bort mig med rumsstädning.

 Idag är min son en i mina ögon stabil och känslomässigt välutvecklad kille. Han tar ansvar och är omtänksam och hjälpsam. Han fyller hela mitt hjärta och själ med kärlek och stolthet. Han har tagit sina första stapplande steg till att bli musikpedagog. Om två månader fyller han tjugo år. Någonstans under den här fjorton år långa resan måste jag gjort rätt. När man ser att allt tjat och alla moralkakor börjar falla på plats i hans medvetande. Det är nog den bästa bekräftelsen en ensamstående pappa kan få.

 Nu börjar det kännas som om jag kan släppa taget lite. Sonen har flyttat till en skola med internat och trivs förträffligt. Det är lite bitterljuvt. Man fick plötsligt en massa tid över och kan med gott samvete slänga sig i soffan efter jobb. Man kan gå ut och ta en öl med polarna och spela golf i stort sett när man vill. Men saknaden gnager ändå i en ibland. Aldrig förr har jag då varit så tacksam för smartphones, med all kommunikation som är möjlig med dem. Det tror jag min son också är. I synnerhet sen Swish tillkom. Men tystnaden i huset är trist. Jag gör mitt bästa och flippar ibland ut till tonerna av Deep Purple, Black Sabbath eller någon annan, som mina föräldrar tycker, obskyr grupp. Det hjälper för stunden.

 Det är kanske helt enkelt så att det är min tid nu. Att börja tänka lite på mig själv. I sommar blir jag arbetslös efter tjugofem års anställning. Min son fixar livet hyfsat bra själv med lite support. Med andra ord så ligger fältet öppet för en förändring. Kanske är det dags att släppa in en kvinna i mitt liv? Att dela med mig av den villkorslösa kärleken jag förbehållit min son? Låter det tokigt? Ja förmodligen. Gudarna ska veta att jag har försökt. Men jag har känt att jag inte räckt till, inte varit redo. Inte velat dela upp min kärlek och tid. Fel perspektiv kan kanske tyckas men det har varit mitt val. Egentligen skulle jag nog vilja ställa till med en fet röjarfest och dansa natten lång. Jag tror jag gör det.