mulleglimtar.blogg.se

I Santa Paula, en mindre stad strax utanför Alicante, ligger en pittoresk restaurang vid namn La Merle. Vi i golfgänget åkte dit för att bli serverade en tapasmiddag med en välmörad och kolbäddsgrillad entrecoté som final. Jag blev knockad. Jag åt så jag på fullt allvar trodde jag skulle spräcka magsäcken. Anledningen var en korv. Jag är en inbiten korvmänniska och trodde nog att jag smakat all världens korv, de smakar ju till slut ungefär likadant. Tills nu. Chorizo Calliero. Vid första anblicken såg den ut som något som en hund med hård mage efterlämnat på gatan. Dessutom såg den vidbränd ut, svart och skrovlig där den låg. Första tuggan släckte alla varningssignaler. Det formligen exploderade av smaker som gifte sig och hade samlag i min mun. Att svälja den kändes närapå som en hädelse, den krävde att få vara kvar, att få mig att förstå att allt jag ätit i korvväg hade varit ett bedrägeri mot mina sinnen. Jag lät den få tumla runt i munnen en stund tills jag inte längre kunde stå emot frestelsen efter en bit till. Min bordsgranne tittade fascinerat på mig där jag satt som en nyvigd präst med fuktiga ögon och långsamt idisslandes för att dra ur varenda kulinariska förförelse som den här korven innehöll. -Är den god Peter? Jag bara ler och öppnar inte munnen av rädsla för att den ska hoppa ut.