Damen med stolen
Stannade till vid en affär idag. På parkeringen står det en äldre kvinna och skriker rakt ut i luften. - Var fan finns det en man när man behöver en?Så får hon syn på mig och jag vet inte om jag ska hoppa in i bilen igen eller springa därifrån. -Du! skriker hon till mig. - Du ser ut som en redig karl. Är du händig med bilar?Jag hade redan börjat ta stegen därifrån, men vände när jag förstod att hon behövde hjälp. -Tja, jag kan väl en del, svarade jag lite tveksamt. - Kom! Kom och titta här och förklara för mig hur fan det här kunde hända. Jag går fram till henne. Hon är oklanderligt och snyggt klädd och ser ut lite som en överklassdam från Östermalm. Välsminkad och luktar vanilj. Förmodligen Shalimar, tänker jag. - Vad behöver du hjälp med? - Titta här, säger hon med upprörd stämma. Hon pekar med ett krokigt finger på sin bil med öppen förardörr. En liten Opel Corsa som förmodligen rullat runt planeten ett antal gånger. - Hur fan kan de konstruera ett säte på det viset? Jag tänkte att hennes vokabulär och röstvolym synkade illa med hennes framtoning. Jag tittade in och såg att ryggen på förarsätet var helt nerfällt och vilade mot baksätet. - Kan du inte fälla upp sätet? frågade jag. -Nä, hon kan inte det! Sa hon och ögonlocken ryckte i takt med hennes irriterade stavelser. -Men hur fick du ner det? - Jag vred på ratten såklart! Kunde du inget om bilar? För första gången log hon lite och plirade med ögonen. -Eh jooo..Men varför vred du ner det så långt? - Men herregud, kan inte en nittioårig kärring få lov att ta sig en liten tupplur medan väninnan är hos tandläkaren? -Jo det är klart, mumlade jag fram. Nittio år? - Ja och nu orkar inte de här krokiga fingrarna vrida upp fanskapet igen. Vill du var så vänlig och hjälpa mig med det? - Javisst, sa jag och böjde mig in och vred upp sätet. - Inte för långt fram nu, då ser jag ut som en gammal kärring när jag kör. Jag kunde inte hålla mig längre och brast i skratt. Det gjorde hon med och hoppade in i bilen, provsatt och såg leende på mig. - Tack, får jag bjuda på en fika som tack? - Tack men jag måste vidare, kanske en annan gång? - När då? Vi ses nog inte mer, sa hon och jag fick en sorglig känsla av att hon menade det högst allvarligt. Hon startade bilen och la i backen. - Kör försiktigt sa jag och knuffade igen dörren. Hon vinkade och backade ut. Jag gick därifrån och vände mig om innan jag gick in i affären, precis lagom för att se hennes väninna komma ut från Folktandvården. Hon var säkert nära hundra år.